Siirry sisältöön

Viestejä nuoruudesta / En hälsning från barn- och ungdomsåren

Olen viime aikoina tehnyt uutta tuttavuutta ihmisen kanssa, jota en ollut tavannut pitkään aikaan. Tämä ihminen olen minä – tai ainakin olin. Hän tuli vastaan kellarissa.

Taustalla on lähestyvä linjasaneeraus, jonka alta rupesin siivoamaan ja tyhjentämään. Kellarista löytyi päiväkirjoja, kirjeitä, kouluaineita ja -piirustuksia, kalentereita ja vaikka mitä 1950-luvun alusta saakka.

Vanhimmat dokumentit olivat piirustuksia kansakoulun ensimmäiseltä ja toiselta luokalta 1950-luvun alkupuolelta. Millaisen minän niissä kohtasin? Luterilaisen etiikan kasvatin. Yksi piirros esitti Sakkeusta viikunapuussa.[i] Toisen löytämäni piirustuksen nimi oli ”Vi sparar” (Me säästämme). Se esitti kolikkoja kiipeämässä säästöpossuun. Muistokirjastani löytyy muitakin elämänohjeita kuten ”Var flitig som en myra, så får du ingen fyra” (Ole ahkera kuin muurahainen, niin et saa nelosia). Tällä tavalla lapsia ohjattiin kaidalle tielle 1950-luvulla. Luokkakuvista minua tutkailevat vakavailmeiset kasvot. Tekisi mieli sanoa: Anteeksi, olen välillä elänyt liian kevytmielisesti. Mutta olen kyllä ollut ahkera ja yrittänyt vähän säästääkin pahan päivän varalle, joten kiitos näistä vinkeistä.

Teini-iässä maailma avautui. Sekä ulospäin että sisäänpäin. Selityksenä on luonnollisesti oma kehitys, mutta myös muuttuva maailma: 1950-luku vaihtui 1960-luvuksi. Oli Beatles ja Joan Baez, Biafran nälänhätä ja Vietnamin sota. Oli myös pyörimistä kaupungilla kaveripiireissä, lauantai-iltoja koulutansseissa ja jäätelöbaarissa. Oli rakastumisia (usein kaksi viikkoa kestäneitä), musiikki- ja teatteriharrastuksia. Päiväkirjat ja kirjeet kertovat näistä ja pohdinnoista ystävyydestä, maailmanrauhasta ja omasta suhteesta maailmaan. Kuvataiteen tuotokset muuttuvat abstraktisemmiksi ja ekspressionistisemmiksi. Löytyipä nippu runojakin. Edessä avautui polkuja moneen suuntaan. Valokuvien pohtivasti hymyileville kasvoille haluaisin sanoa: Kiitos että avasit minulle maailman, hyvässä ja pahassa, ja kiitos tienviitoista. Mutta täytyyhän sinunkin ymmärtää, että kaikkiin suuntiin ei voi kulkea yhtä aikaa. Eksymättä. Kadottamatta itseänsä.

Polut veivät aikuisuuden kynnyksellä filosofiaan ja keski-iässä vanhuustutkimukseen. Mitä syvässä kolmannessa iässä oleva ikäfilosofi voisi oppia näistä kohtaamisista? Ensinnäkin sen kuinka paljon elettyä elämää oli itse asiassa unohtunut. Suurimman osan tilanteista ja ihmisistä pystyin palauttamaan muistiin lukiessani, mutta välillä oli kuin olisin lukenut täysin vieraan ihmisen päiväkirjaa. Muistin kyllä käyneeni kuvaamissani paikoissa, mutta moni konkreettinen tilanne oli jäänyt unohduksiin. Ilmankos filosofi G.H. von Wright nimesi muistelmansa ”Elämäni niin kuin sen muistan”; mitkään muistelmathan eivät ole tarkka kuvaus menneestä, vaan nimenomaan muistiin ja unohtamiseen perustuva rekonstruktio. Muistin ja muistamisen merkityksestä on gerontologiassa kirjoitettu paljon, unohtamisesta vähemmän. Unohtaminen voisi ansaita ihan oman tutkimushaaransa. Paitsi että on vaikeaa tutkia sitä, mitä on unohtanut. Kuin tutkisi olematonta.

Toinen havainto oli, miten tiiviisti elämänkulku on yhteydessä aikaan ja paikkaan. Tämä on tietysti tuttu asia elämänkulkututkimuksessa, jossa ihmisen elämää tarkastellaan ajan, paikan, sosiaalisten suhteiden ja oman toiminnan vuorovaikutuksena. Sodanjälkeinen niukkuus edellytti ahkeruutta ja säästäväisyyttä. 1960-luvulla saattoi jo vähän vapautua. Ja osittain television ansiosta kotipaikka laajeni 1960-luvulla 1950-luvun muutamista kortteleista käsittämään koko maailmaa. ”Trots att människan är ett visst lands medborgare och medlem av en egen nation, måste hon känna, att hon är en del av hela människosläktet och att hela jorden är hennes fosterland” (Vaikka ihminen on tietyn maan kansalainen ja oman kansansa jäsen, hänen täytyy tuntea olevansa koko ihmiskunnan osa ja että koko maapallo on hänen isänmaansa), kirjoitti teini-ikäinen minä maailmanrauhaa käsittelevässä kotiaineessa 1960-luvulla. Nuoruus ja 1960-luku oli lyömätön yhdistelmä.

Entä mitä elämänohjeita lapsuuden ja nuoruuden minä voisi antaa kolmannen iän minälle? Kolmas ikä muistuttaa eräiltä osin nuoruutta. Se on uuden alku, vapautumista. Uusia elämäntilanteita, uusia vaihtoehtoja, uusi minä. Kuitenkin yhdistettynä vanhaan, ehkä unohduksissa olleeseen minään. Toisaalta kolmas ikä eroaa nuoruudesta siinä, että kolmannessa iässä kohtaa uudet tilanteet vuosikymmenten elämänkokemuksella. Ja totta kai tiedän, että kummastakaan elämänvaiheesta ei puutu rajoituksia ja vastuita.

Lapsuuden minän elämänohje kolmannen iän minälle voisi olla: huolehdi perusasioista.

Nuoruuden minän elämänohje kolmannen iän minälle voisi olla: Ole avoin maailmalle – vielä on polkuja kulkematta.

Entä mitä tapahtui päiväkirjoille ja muulle materiaalille? Ne on luettu ja tuhottu. Ne täyttivät tehtävänsä, kun sain uudestaan tutustua itseeni. Oli kiva tavata.

 

Anneli Sarvimäki

Ikäfilosofi

 

[i] Sakkeus oli ahne veronkantaja, joka uteliaisuuttaan oli kiivennyt viikunapuuhun nähdäkseen vilauksen Jeesuksesta. Jeesus kutsui hänet alas nimeltä ja meni mukaan hänen kotiinsa. Sakkeus vakuuttui Jeesuksen opeista, hänen elämänsä muuttui ja hän lupasi maksaa huiputtamansa verorahat nelinkertaisesti takaisin ja antaa puolet omaisuudestaan köyhille.

 

En hälsning från barn- och ungdomsåren

Jag har under senare tid återknutit bekantskapen med en person som jag inte hade träffat på länge. Den personen är jag – eller var jag. Hon kom emot mig i källaren.

Bakgrunden är ett annalkande stambyte, som fick mig att börja städa och tömma. I källaren hittade jag dagböcker, brev, skoluppsatser och -teckningar, almanackor och allt möjligt annat ända från början av 1950-talet.

De äldsta dokumenten var teckningar från folkskolans första och andra klass under första hälften av 1950-talet. Ett hurdant jag mötte jag i dem? En produkt av den luterska etikens uppfostran. En teckning föreställde Sackeus i mullbärsfikonträdet.[i] En annan teckning hade titeln ”Vi sparar”. Den föreställde en samling mynt som klättrar in i en spargris. I min minnesbok återfinns andra levnadsråd såsom ”Var flitig som en myra, så får du ingen fyra”. Så här leddes barnen in på den smala vägen på 1950-talet. På klassfotona möts jag av ett allvarligt ansikte.  Jag får lust att säga: Förlåt, jag har ibland levt alldeles för lättsinnigt. Men jag har nog varit flitig och också försökt spara lite med tanke på dåliga tider. Så tack för de tipsen.

Under tonåren öppnades världen. Både utåt och inåt. Förklaringen låg förstås i den egna utvecklingen men också i en värld i förändring: 1950-talet övergick i 1960-talet. Vi fick Beatles och Joan Baez, hungersnöden i Biafra och Vietnamkriget. Det blev eftermiddagar med kompisarna på stan, lördagskvällar på skoldanser och glassbarer. Det var förälskelser (som ofta varade två veckor), musik och amatörteater. Dagböckerna och breven berättar om detta och om reflektioner kring vänskap, världsfred och den egna relationen till världen. Teckningarna och målningarna blir mera abstrakta och expressionistiska. Jag hittade t.o.m. en samling dikter. Stigar öppnades åt många olika håll. Till fotografiets ansikte med det begrundande leendet skulle jag vilja säga: Tack för att du öppnade världen för mig, på gott och ont, och tack för vägvisarna. Men också du borde förstå att man inte kan gå åt alla håll samtidigt. Utan att gå vilse. Och förlora sig själv.

På tröskeln till vuxenlivet ledde stigarna till filosofin och i medelåldern till forskning om åldrande. Vad kan en åldersfilosof djupt i den tredje åldern lära sig av de här mötena? Åtminstone det, hur mycket av det levda livet som fallit i glömska. Största delen av situationerna och människorna kunde jag återkalla i minnet medan jag läste, men ibland kändes det som att läsa en helt främmande människas dagbok. Jag kom ihåg att jag besökt de platser jag beskrev, men många konkreta situationer var försvunna ur minnet. Inte att undra på att filosofen G.H. von Wright kallade sin självbiografi ”Mitt liv som jag minns det”; ingen självbiografi är en exakt beskrivning av det förflutna, utan en rekonstruktion grundad på minne och glömska.  I gerontologin har det skrivits mycket om betydelsen av minne och att minnas, mindre om att glömma. Att glömma kunde förtjäna ett alldeles eget forskningsområde. Förutom att det är svårt att utforska det som glömts. Som att utforska det som inte finns.

En annan sak som slog mig var hur nära sammanflätat livsloppet är med tid och rum. Det här är förstås känt inom livsloppsforskningen, som granskar individens liv som en växelverkan mellan tid, rum, sociala relationer och de egna handlingarna. Efterkrigstidens knapphet krävde flit och sparsamhet. På 1960-talet kunde man redan leva lite friare. Och delvis tack vare televisionen utvidgades hemorten från några kvarter till att omfatta hela världen. ”Trots att människan är ett visst lands medborgare och medlem av en egen nation, måste hon känna, att hon är en del av hela människosläktet och att hela jorden är hennes fosterland” skrev det tonåriga jaget i en hemuppsats om världsfred på 1960-talet. Ungdom och 1960-tal var en oslagbar kombination.

Vilka levnadsråd kunde barndomens och ungdomsårens jag ge det jag som lever i tredje åldern? Tredje åldern påminner till en del om ungdomstiden. Den innebär en början på något nytt, frigörelse. Nya livssituationer, nya möjligheter, ett nytt jag. Sammanlänkat med ett tidigare jag, som kanske fallit i glömska. Å andra sidan skiljer sig tredje åldern från ungdomsåren i det att man i tredje åldern möter de nya situationerna med årtionden av livserfarenhet. Och givetvis vet jag att ingetdera livsskedet är utan begränsningar och ansvar.

Barndomens jag kunde ge tredje ålderns jag följande levnadsråd: sköt om de grundläggande sakerna i livet.

Ungdomens jag kunde ge tredje ålderns jag följande levnadsråd: Var öppen inför världen – ännu finns det outforskade stigar.

Och vad hände med dagböckerna och resten av materialet? De är lästa och förstörda. De fyllde sin funktion när de lät mig lära känna mig själv på nytt. Det var trevligt att råkas.

 

Anneli Sarvimäki

Åldersfilosof

[i] Sackeus var en oärlig skatteindrivare, som hade klättrat upp i ett träd för att kunna se Jesus. När Jesus kom nämnde han Sackeus vid namn och bad honom komma ner. Jesus besökte Sackeus i hans hem, varvid Sackeus tog till sig Jesu läror och hans liv förändrades. Han lovade att fyrfaldigt betala tillbaka det han lurat till sig och ge pengar till de fattiga.